En enkel man från Sudan.

På glassbaren jag jobbade på under mitt första år här i Tel Aviv jobbar en man vid namn Yasin. Det är han som gör glassen. Glassen som är känd som ”den absolut bästa i stan”. Yasin flydde från Sudan till Israel för ca 8 år sedan, och har idag 2 små barn tillsammans med sin fru, som även hon flytt från samma land. Yasin bor i södra Tel Aviv, där de som har lite mindre pengar bor, där de som har en annorlunda (läs: mörk) hudfärg bor. Där de som flytt från sina hemländer, och inte helt å fullt accepterats i det nya landet, bor.

Yasin sliter dagligen i ett litet kök från 8 på morgonen till 15 på eftermiddagen, sen cyklar han snabbt vidare till sitt andra jobb som kock på en restaurang med ett kök i ungefär samma storlek som glassbarens, men med 4 andra kockar. 

Yasin kommer hem runt 1 på natten. Till sina (förhoppningsvis) sovande söner och sin trötta fru. 

På glassbaren tjänar Yasin runt 30 shekel i timmen, dvs ca 60 svenska kronor. Och på restaurangen, där dom betalar ”bättre”, får han in kanske runt 80 kronor i timmen. 

Jag har aldrig, under de 1,5 år jag känt honom, hört honom klaga. Han ler alltid sitt stora leende och gör alltid sitt bästa. Han är inte ute efter att vi ska tycka synd om honom. 

Jag och Yasin hamnar ofta i djupa diskussioner kring hur han, som icke-jude och svart, alltid måste kämpa lite extra för att överleva och passa in. Det är oftast jag som drar igång det, för min frustration är ung och färsk, hans frustration har han lärt sej dölja sedan många år tillbaka.  

För några veckor sedan, lagom till Ramadans slut, den tid man inom den muslimska kulturen spenderar en hel månad med att tänka extra mkt på andra, hjälpa till och vara givmild, när Yasins fru gick till dagis för att hämta deras barn fann hon dagiset helt överklottrat med vidriga budskap om att de alla borde packa ihop och ”dra tillbaka till sina hemländer” och att deras barn ”inte förtjänar de pengar som borde gå till de legala medborgarnas barn” osv, etc.

Detta klottrades alltså på ett dagis. ETT DAGIS! 

Jag blir så jävla less på denna värld och dess trångsynthet som verkar sprida sej som ett virus från den ena människan till den andra. Jag saknar ord för min frustration och känner mej mest tom. Jag vill inte leva i en sån här värld. Jag vill inte att mina barn och barnbarn ska leva i en sån här värld. Jag vill inte heller tvingas leva för att jobba när vi alla bara borde jobba för att leva

Usch så otroligt ledsen det här gör mej.

Och då har det inte ens hänt mej personligen.

/Keren

Annonser
Det här inlägget postades i podcast. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s